Detta blogginlägg är en replik på Patric Forsling, Generalsekretare i Equmenia:s debattartikel i dagen
Vi är i en mycket spännande tid där enheten mellan kyrkofamiljerna växer sig starkare. Detta är naturligtvis väldigt fint och bra utifrån 1 Korinthierbrevet 1:10-17. Men samtidigt så ser jag en tendens till skapandet av en historielöshet som jag inte tror är nyttig för kyrkan. Kyrkan har en historia och en tradition. Historia och tradition håller kyrkan vid liv. Det jag ser som historiker är hur historielöshet och traditionslöshet premieras idag. Till exempel ser jag en fara i bristen på identitet som finns i svensk frikyrklighet idag. Glömmer vi personer som Anders Wiberg och Fredrik Olaus Nilsson som banade väg och skapade den svenska baptismen. Ska vi glömma baptisterna i Orsa som åkte fångkärra till Mora? Nej låt oss inte tappa kontakten med våra rötter, De som gått före oss.
Tappar vi kontakten med vår historia tappar vi också kontakten med rötterna och tappar trädet kontakten med rötterna dör ju trädet. Likadant är det för oss, vi måste känna till vår kyrkohistoria för att kunna handla ekumeniskt. Det stora problemet som jag ser det och som Veli-Matti Kärkkeinen beskriver i An introduction to Ecclesiology: Historical, Global and Ecumenical perspectives är att kyrkan i ekumeniska sammanhang lägger in sin egen förförståelse av att vara kyrka. Om vi lägger in vår egen förförståelse så kan vi ju naturligtvis inte mötas på samma sätt, då vi går in med förutbestämda värderingar och tankar. Denna förförståelse kan skapa onödiga konflikter. Detta kan nog undvikas genom att vi ska fokusera på likheter och inte skillnader men samtidigt inte glömma vårt historiska arv och vår egen tradition. I en tid av sammangåenden mellan dels församlingar men också samfund behövs den kyrkhistoriska kunskapen för att kunna relatera till och förstå rötter och traditioner. Jag är rädd för att vi i den här tiden blir helt historielösa när vi inte ser hur kyrkan har verkat i historien.Samtidigt får vi inte heller skuffa undan Dopet och Nattvarden. Dopet är inträdet till gemenskapen. Dock anser jag att barndopet är giltigt som dop, därmed anser jag omdop som onödigt, ett dop - en tro.
Nattvarden är också viktigt då det är den handling som förenar oss med den himmelska och den jordiska kyrkan genom att brödet och vinet genom transsubstantiationen blir kristi kropp och blod. Jag är därmed av en ganska ovanlig syn inom Svensk Frikyrklighet. Nattvarden eller Eukaristin skuffas ofta undan i ett hörn tycker jag inom frikyrkan. Eukaristin ger oss en gemenskap med kristna i alla tider och på alla platser. Man kan aldrig fira nattvard för ofta. Dessutom är ju den det som i visa delar av Kristenheten kallas Trons mysterium.
Jag tror som sagt att utan koppling till historien och kunskap kring historien så dör vi som kyrka genom att inte se traditionerna.
